Ärominne över lanthandlaren

Handlaren var i 1800-talets samhälle en ansedd person, med social status. En driftig person som bidrog till att föra utvecklingen ut till skärgården. Han sågs som en bildad man och fick ofta kommunala förtroendeuppdrag. P.W. Pettersson, Lagnö, Sankt Anna, tilltalades och omnämndes alltid som "patron", en titulatur full av respekt, som inte tillkom vem som helst. En god handlare pratade och umgicks otvunget med hög och låg, var inte högdragen på det sätt, som landsbor upplevde expediterna i stan. Genom sina leverantörer och andra kontakter med yttervärlden, var han bättre underrättad än folk i allmänhet. Hans kunskap om "marknaden" uppskattades och utnyttjades därför. Viktigast var nog funktionen som lokal nyhetsförmedlare, gärna med lite skvaller som krydda.

Handlarens auktoritet ökade dessutom av att han kunde bevilja kredit. De fastboende var måna om att ha ett gott och förtroendefullt förhållande till sin handlare. Kreditförluster orsakades mera sällan, och då av folk som tillfälligt vistades på orten och flyttade innan skulden var betald.

Tack vare att handlarens bokföring, kladdar och kunders kontraböcker finns bevarade, har vi bra insyn i hur kreditsystemet fungerade. I kontraboken, som var i fickformat med bruna pärmar, antecknades inköpen och summorna, liksom i handlarens stora kladd. Sedan fördes dessa anteckningar in i stora boken med kundfordringar. Här finns folks köpvanor väl dokumenterade. Skulden reglerades en gång om året men betalades i småposter så att handlaren inte behövde ligga ute med alltför stor kredit. Pengar var bristvara i de flesta hushåll och kredit var därför en nödvändighet när inkomsterna var små och ojämna. Större kvarliggande skuld vid årsbokslutet reglerades vanligen genom att det skrevs en revers på fordran. Längre fram gjordes kundernas räkenskaper upp två gånger om året. Lika fullt är det märkligt att lanthandeln med stor lagerhållning och transportkostnader kunde erbjuda så generösa kundkrediter och som regel utan ränta.

I jämförelse med det hårda slitet i jordbruket, i skogen och på sjön ansåg många handlarens liv som bekvämt. Stå bakom disken, väga upp och prata med folk gav också status, men nog var det ett slitjobb med tunga lyft och ständigt spring till källare, vind och andra lagerutrymmen. Stängningstiderna var länge oreglerade kunderna kunde dröja sig kvar till elva, halvtolv på kvällen. Morgonpigga kunder kunde väcka handlaren klockan fem på morgonen för att handla. På den tid som återstod, skulle det skrivas beställningslistor på varor från stan. När ångbåten angjorde närmaste brygga, var han på plats för att ta emot gods. Före den reguljära båttrafiken skeppades varorna med skutor, endast två gånger per år, höst och vår. Med ångbåtarna dök också handelsresande, de s.k. provryttarna upp. De stannade gärna flera dagar, lät sig utspisas väl av handlaren och kunde i gengäld ge honom hyggliga leverans- och kreditvillkor.

Den väletablerade lanthandlaren hade inte sällan en viss bankrörelse. Långa kundkrediter reglerades genom reverser till handlaren. Handel med reverser kunde också förekomma. När gårdar skulle övertas och friköpas krävdes kapital då var det lättare att vända sig till handlaren än till banken i stan. I lanthandlares kassaböcker kan man se, att det var vanligt att man satte in sina sparmedel på konto hos honom. En driftig handlare kunde därför hjälpa till att finansiera investeringar på landsbygden. En del handlare blev förmögna män och sågs som herremän jämbördiga med godsägare och präst, en del i den sociala utveckling som även nått landsbygden.