Brännvin, öl och vin i lanthandeln

I den gamla lanthandeln var brännvinet en viktig vara. Det sågs som en husbehovsvara, inte bara för inmundigande, utan för en rad andra ändamål. Det användes för sårvård, inte minst på djur och för krämpor av olika slag som lindrades eller botades med brännvin. Fortfarande levde seden kvar, att i stället för napp, stoppa en trasa doppad i brännvin i spädbarns mun, för att det skulle sova lugnt.

Under första hälften av 1800-talet var det fritt fram att bränna och sälja brännvin. Det ledde till hejlöst supande som man försökte reglera genom 1855 års brännvinsförordning. Den gräns som sattes för försäljningen skulle, som det var tänkt, bara tillåta partiförsäljning. Reglerna kringgicks på olika sätt. Ett vanligt sätt var att blanda vin, som fick säljas fritt med brännvin till s.k. picardo-vin. Drycken blev mycket populär och fanns ofta under disken som bjudvara och till försäljning.

En god affär avslutades med en sup. Även ansvarskännande lanthandlare fick acceptera seden att bjuda på något starkt. Från Rhenbergs i Söderköping köptes brännvinet i ankare, träkaggar som rymde 40 liter. Genom nykterhetsrörelsen skapades från 1880-talet opinion mot rusdryckerna. Öppen brännvinshandel betraktades alltmer som en osnygg hantering. Det fanns sätt att ändå tillhandhålla spriten, i flaskor med andra etiketter, ja till och med i fotogenkannor.

I handelsboden på Vänsö hade man, enligt hörsägen, en generös inställning till törstiga kunder. Där både såldes och utskänktes brännvin i stora kvantiteter till folk från när och fjärran. En del blev så beskänkta att de fick övernatta och sova ruset av sig.

När folk på lördagskvällarna sökte sig till handelsboden för att handla något, men mera för att umgås och prata, dracks åtskilligt med öl och vin som fick säljas i detaljhandeln fram till första världskriget.

När försäljningsstoppet infördes ansågs det vålla handlarna svårt avbräck.