En lanthandel kring sekelskiftet

Besökaren möts av en värld av dofter, från silltunnan, sullädret, sodan och saltet i tinan med amerikanskt fläsk och det orostade kaffet. Balansvågen med viktsats, ställningen med omslagspapper, snörnystan, måttsatser samt aln- och metersticka.

Innanför disken fanns utdragslådorna för gryn, kryddor, torkad frukt och andra viktualier, ett finare ord för livsmedel. I smålådorna låg sybehör, band, kort och brevpapper, hästskobrodd och allsköns andra metallföremål, som det fanns behov av ute i stugorna. På hyllorna staplades glas och porslin, bakformar och annat av bleckplåt. Här fanns prydnadssakerna, presentartiklarna, tygpackarna och annat till nytta och lyst. På andra hyllor fanns sill- och ansjovisburkar, burkar för kex och karameller och inte minst snuset. Snus väntade man sig att handlarn bjöd på. En del kunder väntade inte ens på att bli bjudna, utan klev innanför disken och försåg sig ur de kartonger som lössnuset levererades i. Det fanns de, som lade in så mycket att de inte kunde prata. Här kan man tala om ett rejält svinn.

Den här rundblicken vore inte komplett, om inte skurpulver, putsmedel, tvål, ljuspaket, öl- och vinflaskor får ingå i sortimentet. Det som inte ryms på hyllorna hänger på krokar i taket, sockertoppar, fotogenlampor och lyktor, stövlar, träskor och mycket, mycket annat. Bakom butiken finns lager och magasin med skrymmande och udda varor i brokig blandning och trängsel.

Den hygieniska standarden var det inte alltid så noga med i denna blandning av varor. Handlaren vägde upp snus, fyllde mjöl på påsar, pytsade fotogen, fiskade upp sill ur tunnan och skar en fläskbit, utan att man reflekterade över att handtvätt däremellan varit klokt. Det blev mycket spill på golvet, sågspån fick suga upp den värsta lorten. Kundernas vana att spotta på golvet var inte lätt att förändra.

Handelsbodarna var ofta dragiga, kalla och mörka, vilket också försvårade en god hygien. Under 20-30-talen förbättrades hygienen avsevärt. Det var ont om konsumentförpackade varor. Fläsklådor, silltunnor och mjölsäckar skulle lyftas och bäras. Arbetsmiljön i den gamla lanthandeln var tung och långt ifrån romantisk.

När det blev tid över vek och klistrade personalen påsar och vägde upp ständigt efterfrågade varor som mjöl, socker och kaffe. De varor som inte krävde omslagspapper lades direkt i kundens korg eller väska, sillen och såpan slogs in i tidningspapper. Den som är tillräckligt gammal minns med vilken snits handlaren och hans medhjälpare snodde till täta och stadiga strutar för kryddor, karameller och annat. När all expediering var över disk, tog det sin tid att handla. Tempot var inte som idag, man gav sig tid att prata, kommentera inköpen och lokala händelser och skvallra lite. Handlaren blev ofta bygdens viktigaste informationskälla och därmed nyckelperson i ortens sociala liv.