Järnvägen förändrade resandet och restiden radikalt. Ångbåtarna var första steget men järnvägen öppnade verkligen landet för alla. En dag med tåg motsvarade 2-4 dagar, med ångbåt 5-6 och upp till 10 dagar med hästskjuts. Tågresans pris blev kanske en tiondel mot hästskjutsens.

Resenärerna var uppdelade på 1:a, 2:a och 3:e klass allt efter ekonomi och samhällsställning. Även väntsalar och matsalar kunde vara uppdelade på samma sätt.

"Under den mörka årstiden hängde en osande fotogenlampa i kupéernas tak, som när det började dagas släcktes av konduktören... Personvagnarna var rätt så korta och skakade betänkligt i de många kurvorna. Sittbänkarna voro av trä utom i andra klassens vagn som hade stoppade soffor med fina antimakasser i huvudhöjd. Där kunde man skymta någon korpulent herre tillbakalutad i ensamt majestät, medan i de andra vagnarna trängseln började bli olidlig ju närmare Norrköping man kom." (Signe Palm, S:t Ragnhilds årsbok 1971)

Järnvägen kom att fungera som en kommunikationscentral på mer än ett sätt. På stationerna fanns post- och telegrafstationer och en av traktens få telefoner. Där fanns också mötesplatser som caféer och restauranger.

1893 kostade en tur och returbiljett för vuxen till Söderköping 96 öre i 3:e klass (64 öre enkel) att jämföra med en arbetares daglön på ca 3 kronor. Åktiden var ungefär 50 min. På 1960-talet tog resan med rälsbuss bara 23 minuter trots upp till åtta stopp.

Folksamling utanför stationen

Järnvagscafeet interiör








Tåg med folk

Tågtider



Sittande män på spåret

Tåg med folk

Samtliga foton är från Söderköpings station samt från järnvägscaféet Hyddan. Foto: Emil Ström, S:t Ragnhilds Gille